Det hela har resulterat i en liten spiral, en spiral som jag vill kalla emospiralen. Jag har med andra ord blivit mer och mer emofierad. Visserligen inte så långt att jag har börjat försöka köpa randiga strumpbyxor, färgat håret svart och skurit mig på olika ”balla” ställen. Men ändå. Det har resulterat i en lite mer gnällig persona än jag har velat. Framförallt har jag framställt denna fasad för en utvald grupp människor. Eller har jag kanske snarare rivit en fasad inför dessa människor?

Ofta handlar det om att vara ärlig. Jag har på senare tid blivit mindre hämmad i mitt sätt att uttrycka mig. Jag tycker helt enkelt att det är fair att vara ärlig mot någon när de ställer en rak fråga. I min strävan efter att vara rättskaffens (som för övrigt finns med på min topp-tio-lista över ord som är roliga) har jag ofta hamnat i situationer där jag känner mig gnälligare än jag behöver vara och på grund av detta har jag ofta skyrt frågor som pesten. Eftersom jag helt enkelt känner mig tvingad att vara ärlig och berätta vad jag tycker på riktigt, och inte sockra sanningen. Pust! En situation som är lite jobbig.

Lösningen då? Antingen så ljuger man. Påstår att det är bättre än vad det är. Eller, så försöker man se lite mer positivt på vissa saker.

Jag väljer lösningsförslag två. År tjugosju skall bli sjukt bra. På nått sätt. Det är bara att intala sig och gå in med en positiv attityd. Tror jag. Det har ju gått innan, nu gäller det att komma tillbaka!

Vi ses i verkligheten. Peace!

Jag har inte glömt bort Den Introverta Storheten. Det har bara inte funnits tid och material på ett tag. Men jag tänker ta tag i det. Men det kanske blir glest mellan inläggen. Om det verkar konstigt så so be it!

Laters!

• Det är ofta bra att kolla upp hur man skall ta sig till ett ställe
  Sist jag åkte till det ställe där jag var idag så åkte jag så innihelvete fel. Det tog tre gånger så lång tid som det gjorde idag.
• Det är bra att tidsplanera för att man skall komma fram tre gånger snabbare
  Ett enkelt överslag över hur mycket tid man kan spara är alltid bra. Annars kan man sitta av tiden i receptionen.
• Salladsbuffe är inte samma sak som ”ät så mycket du vill”
  För, de har så små tallrikar, till salladesbuffen, Och, man vill inte ta om. Hur skulle det se ut? Fruktansvärt.
• Städa och tvätta är rätt fint ändå
  Alla tycker det är tråkigt, tipset är att fixa lämpligt mixtape och ett par hörlurar och sen gilla läget. Då är det gött.
• Barn som springer mot en väg kan ibland vara skrämmande. Speciellt om det är bilar och snövallar med i bilden, och om barnet har bus i blicken.
• Konsums snabbkassa blir inte snabbare för att man har en stressad tjej hängandes över axeln.
• Man kan mäta allmänbildning
  Det går jättebra.
• Samhällen byggs upp av ett socialt kontrakt
  Vad det nu är.
• Jag förstår nu hur vissa delar i samhället fungerar
  Många andra är en ren gåta. Något jag inte gillar.
• Värmekuddar, såna med saltlösning, är det bästa
  Uppenbarligen skulle jag ha valt en sån.
• Chilinötter är också nötter

Övriga observationer:

• Snön måste bort innan det gröna kan komma, däremellan får man dras med slask. Tyvärr.

Lärorikt va!

Sänk TVn!

eller: den jäveln som satte TVn så högt skall fan dö.

Jag har rätt många issues med olika saker. En sak som jag inte gillar är ett fenomen som uppkom i exakt samma sekund som den första idioten köpte ett väggmonteringskit till sin platt-tv.

Hade forskarna inte kommit på ett sätt att göra en fyrtiotums TV som inte vägde ett halvt ton så hade vi kunnat fortsätta våra liv och leva som gelikar, eller i alla fall på samma sätt som vi gjort i alla tider fram tills dess.

Inte långt efter den första ödesdigra upptäckten stod ett antal produktutvecklare inför ännu ett avgörande val: Skall vi verkligen släppa en sådan här makt lös bland folket? Jag talar naturligtvis om väggfästet till ovan nämnda TV-apparater.

Tidigare har man endast sett väggmonterade tv-apparater på hotell eller på äckliga vägkrogar, där man ville hålla de små elektronrörsdrivna glasbyttorna skyddade från ett antal olika saker, till exempel korvfingrar, ketchup, och en del annat (om hotellet erbjöd betal-TV).

Nu började de väggmonterade TV-apparaterna poppa up i var mans hem. Oo.. så bra. Man kan parkera TVn utan att behöva ha en möbel under, lätt att damma och spola av golvet tänker man då. Det konceptet köper jag! Rakt av. Det kan vara snyggt också, med en TV utan fot. Vill man så kan man även ha ett litet smalt bord för VHS:en och sina värmeljus. Mmm.. mysigt tänker du. Jag med.

Om och endast om det hade varit så att det hade varit allt. Men det är ju oftast inte så.

Då dyker den där vanliga smartröven upp som skall börja skruva upp tvn, högt. Jag vill gärna tänka mig det som en tävling. En i grannskapet börjar kanske med att sätta upp tvn lite högre. Sen kommer nästa och monterar den alldeles för högt. Till sist smäller det till och nån sätter upp sin platt-tv uppe i taket. Mmm… så bra. Aj säger nacken.

Seriöst, sätt inte tvn så högt!

När man pratar om mat kan man verkligen prata ihjäl sig om smak, uppläggning, dukning, kryddning, dryck, och inte minst olika fina varianter av servettvikning. Men det man verkligen inte kan prata om är storleken på råvarorna.

Just därför skall jag idag berätta om mina preferenser när det gäller makaroner. För det första, jag var nyligen student. Nu är jag arbetslös. Lite samma sida av myntet kan man säga. Jag har med andra ord en ganska nära relation till makaronerna.

I förrgår köpte jag ett paket King’s Eagle. Identifierade dem som Ideal i butiken. Bra, tänkte jag. Det blir fin stuvning.

Pinnar hem, startar spisen, kokar vatten, öppnar paketet — jävla skit! Stora maks. Kollar paketet, Gammaldags Ideal. Åja, såsen och korven var ju redan på gång. Vi får köra på tänkte jag.

Katastrof! Det blir inte alls den där härliga stuvade känslan. Istället lägger sig hela såsen på bottnen och samlar damm. Den rinner så lätt så igenom de stora hålen i de gammaldags makaronerna att allt försvinner. Vi får en uppdelning av sås och makaron. För att illustrera detta har jag gjort en liten teckning.

Katastrofstuvning

Således, skall ni göra stuvade maks: Gör dem på Idealmakaroner. Inte på snabb, de är för tunna i godset, och inte på gammaldags, de är för stora i storleken.

Smaklig måltid!

Jag har aldrig varit the cool kid. Det har inte varit min lott. Jag har väl ganska mycket gjort min grej så länge jag kan minnas. Det har väl inte alltid varit bra för mig på ett populäritetsplan, men jag har alltid varit väldigt noga med att det jag kör känns som något jag vill göra. Ligga på golvet och rita när man är 18 är inte direkt något som ser bra ut på pappret!

På sista tiden har jag börjat trivas med att göra saker som kanske kan anses som coola. Eller i alla fall anser jag dem som rätt balla. Spänn fast säkerhetsbältet och följ med på en skrytsam resa in i min fritid:

• Musik
  

  Lars Aldman fick en gång en idé, som han inte borde ha agerat på

  Att vara musikintresserad kan man ju vara och samtidigt vara rätt grå och tråkig. Själv tar jag det till en ny nivå av toknörderi. Samlar på gamla vinyler av olika slag. Ibland bara för omslagets skull. Eller vad sägs om godbiten här till exempel? Gud hjälpe liksom! Carola, känd från en tidigare post skulle i alla fall ha gillat den.

• Longboarding
  Det är inte det att det är så coolt att glida fram på sin bräda en varm sommarnatt, i ljuset av en gryende dag och magnesimlampornas gulaktiga sken. Det är framförallt det att det är jävligt gött. Coolt blir det inte förrän man står inför en backe och bromsar sig ner för den, för att ”kullagren är för bra”. Det har hänt. Jag gör det ofta. Vi ses där nere liksom… Coolt!
• Fotografi
  För att det är astufft att bära med sig sex kilo fotoutrustning för att ta med sig lite data hem på minneskortet som sedan aldrig får se dagens ljus. Dessutom är man ju för mesig för att ta de där riktigt balla bilderna på gamla vrak som man egentligen vill.
• Måla
  Med ambitionen att bli en sån som sprayar stora tråkiga väggar med vacker färg i fina mönster (bara där det är lagligt förstås), finner jag mig ofta med mitt skissblock där jag med blyerts och kritor krafsar fram teckningar, som min mamma kallar dem. Mer än så blir det aldrig. Deppigt för mig liksom.
• Sticka
  Goes without saying. Nu har jag visserligen bara börjat, men trendkänsligt som fan. Det skall bli sockor. Men nu ser det mest ut som en liten liten halsduk! Önska mig lycka till.

Sen gör jag en massa fler balla grejjer, helt i linje med ovanstående. Det kan vara allt ifrån att spela dataspel, till att wappa. Det viktigaste är som sagt att det känns rätt för mig. Sådeså!

I tider som dessa är det lätt att gräva ner sig och tycka att det är skönt att tycka lite synd om sig själv. I synnerhet om man är lite sjuk också. Då är det så galet mysigt att sitta hemma under sin filt med en kopp äckligt te med honung i och tänka att fan va illa allt är.

Man frågar ju sig snart var all denna smärta kommer ifrån? Jag tillhör den skara människor som lätt faller för frestelsen att tycka lite synd om mig själv, men eftersom jag har svårt att vara långsint så tar det inte så lång tid innan jag ger upp och försöker gilla läget och se det sjyssta i tillvaron istället.

Det finns en annan grupp som tar varje tillfälle till att se saker som kanske inte finns. En grupp som inte sällan drar sig för att ropa saker i stil med ”Dä går allri” eller ”Lägg av”. Amerikanarna kallar dem haters, vi kallar dem helt enkelt folk som stammar från gnällbältet. Man bör skilja på pessimister och haters. En pessimist har bara svårt för att se hur något skulle kunna lyckas, medan en hater på fullt allvar menar att ingenting går.

Vi skall inte fastna i dessa diskussioner för länge, det är lätt hänt. Jag tog istället en promenad i ett stilla snöfall här i öst, vilket ger chansen att bli lite lyrisk. Det var helt galet vackert ute. Det kändes som om hela staden stod stilla och väntade på att snön skulle lägga sig. Endast ett fåtal plogbilar kämpade mot det flera decimetertjocka lager snö som lagt sig tillrätta på marken. Mmm.. mycket vackert, som han på jul-TV skulle ha sagt.

Slutligen vill jag att vi kollar in denna video tillsammans. Det är en tokig Carola som pratar om sin egen subsubkultur av emo, nämligen självmedömkan, vad det nu är. Hon pratar också om en massa annat strunt. Bara att njuta!

Jag tillhör den skara människor som har ganska svårt för att vara sävlig när jag är ute och promenerar eller när jag förflyttar mig med velociped. Hur jag beter mig när jag kör bil är en helt annan femma, där har jag yttersta respekt för hastighetsbegränsningarna och kör förmodligen på ett sätt som i rappet skulle ge mig etiketten kärring, de feministisktmoraliska aspekterna av det, så väl som min körstil kommer vi säkert att återkomma till.

Hursom, när jag promenerar är jag inte rädd för att ta i. Det skall gå lite undan. Det ställer ofta en del krav på mig som fotgängare, frågan är vad har jag för skyldigheter och rättigheter när jag traskar?

De skrivna reglerna kommer vi inte att diskutera här, dels för att jag inte riktigt har hundra koll på dem, risken för fel är med andra ord stor, dels för att de finns att läsa sig till på andra ställen.

De oskrivna reglerna kan vara en aning mindre lätta att tä till sig. Men de är icke desto mindre viktiga att ha koll på. Vi idag kommer vi att behandla en av dem, kanske den viktigaste.

Det första man skall se opp med att komma upp för nära någon bakifrån. Det är ett problem som man ofta har när man går fortare än medelsvensson. Särskilt jobbigt blir det när man går bara lite snabbare än den som är framför. När man kommer till själva omkörningsmomentet så vet man att det kommer att bli en lång och farlig bravad.

Man lägger sig i högerfilen (alla vi som har koll på trafikreglerna vet ju att det är föreskrivet att gå på vänster sida) och gör sig beredd på en långkörare. Kollar en sista gång att det inte är någon som kommer framför och vill ha plats för sitt möte, sen pinnar man på. Man måste liksom öka takten lite, och när det redan ser krystat ut då man trummar fram mellan isblock och snöslask som det är just nu, då ser det om möjligt ännu tramsigare ut när man gasar på mer.

Värst är det när man kommer upp jämsides och det under ett par sekunders tid ser det ut som om man känner personen eller personerna man kör om. Det är jobbigt. man tycker ju inte om att tränga sig på liksom.

När man väl har kommit om så kan man inte riktigt slappna av ännu. Då måste man hålla uppe tempot ett tag till, man kan inte släppa på takten för då sätter man eventuellt den omkörda parten för samma problem man själva hade. Ett bra tips är att ha koll på skuggorna runt om dig. Är det mörkt och gatlamporna är tända är detta ett klockrent verktyg för att avgöra när du kan slå av på takten och eventuellt även vika in framför igen, för att ge plats åt andra fotgängare. Annars får man lita till solljus eller månljus. Är man i en urban miljö kan man använda fönsterrutor som backspeglar. Det går också att snegla lite över axeln i ögonvrån. Men att vrida på huvudet för att ha koll på processen är nästan helt uteslutet och bör endast användas i nödfall..

Tänk på detta, så hörs vi!

väntan på vadå?

Som utlovat kommer uppföljaren till föregående succépost: den eviga väntan.

Så, varför väntar man på något då? Svaret ligger ju i frågan. Man väntar på något för att det är något som är värt att vänta på. Man får ju fundera över hur man skall motivera sig till att vänta. Den första frågan är ganska tätt knuten till den andra.

Är väntan kopplad till längtan?

Jag kan bara gå till mig själv här egentligen, det är väl samma som för ovan. Egentligen är detta bara mina högst personliga åsikter i hela posten, i hela bloggen faktiskt. Svaret på frågan är ja, förmodligen. Låt oss återvända till vårt tidigare exempel med ett paket man väntar på posten (det är inte så att jag behöver hymla om att jag är en prylnörd, det är jag alltså). Vi väntar alltså på ett paket på posten som är betalat och klart. Man vet att firman man beställde från har skickat paketet så det är bara att avvakta tills det dyker upp vid dörren.

För det första så är inte denna väntan så lång, om man jämför med att till exempel vänta nio månader på ett barn. Jag har inga barn själv, men jag kan tänka mig att nio månader är tillräckligt lång tid för att man skall hinna med att tröttna lite på att längta intensivt, så man halkar nog ner till vanlig väntan efter ett tag, man blir van liksom. Sen är det nog inte omöjligt att bumpa upp till längtan igen när det börjar närma sig eller när stora events i väntan händer.

Samtidigt är inte väntan på ett paket så viktigt att man riktigt hinner uppnå den där äkta längtan. Även om det är det så brukar man inte ha tillräckligt lång tid att komma dit. Det tar ca två till fyra dagar för en människa att uppnå längtan, enligt mina kvalitativa undersökningar (på mig själv). När man vänjer sig vid en längtan så pass att den kan avskrivas som passiv väntan igen är svårare att säga och kan påstås vara olika från fall till fall. Jag skall genast börja vänta på något stort, så kan vi återkomma till det senare.

Jag tror att vi börjar komma till pudelns kärna här, kan det vara så att väntan är en slags latent längtan. Ofta kan ju längtan kännas lite skönt. Lite pirrigt liksom. Även om man inte gör något aktivt för att längta så känns det ändå som en ganska aktiv sak att hålla på med. Medan när man väntar så är det nästan rakt av ett mer passivt läge.

Det finns en rätt stor risk att de flesta slutat läsa nu, det blir ju lätt så när man flummar runt ett ämne mer än att faktiskt koncentrera sig på att skriva vad som skrivas skall.

Den sista frågan var: Är inte längtan större än själva målet med längtan?

Det är nästan från fall till fall. Ibland infrias inte de förväntningar man haft på målet för sin längtan. Man kanske rent av blir lite besviken. Då är det ju en sanning att själva längtan var större än målet. Ibland infrias förväntningarna exakt, då är det ju något av ett dödläge mellan mål och längtan. Matchen blir oavgjord. Ibland blir det till och med så att målet är över alla förväntningar. Då får man ju ut så mycket mer av målet än av längtan, själva längtan fram dit blir mindre värd och bleknar eventuellt i jämförelse med själva målet.

För att sammanfatta lite:

• Vi väntar gärna på saker som vi kan längta efter. Ofta övergår då väntan i en längtan.
• Längtan är ett aktivt stadium av väntan. Ett stadium man kan gå in i då man verkligen vill att väntan skall ta slut.
• Att längta är ibland bättre än själva målet för längtan. Men inte alltid, det beror på vilka förväntningar man har lyckats jobba upp under tiden.

Idag kom jag på en sak: Jag väntar väldigt mycket. Om någon kom in och kisade från rymden på vad jag håller på med så tror jag att de skulle tro att min absoluta favoritsyssla är att vänta.

Jag är något av en expert på det, jag kan vänta på vad som helst tror jag. Just nu sitter jag och väntar på att någon skall komma online på chatten. Det finns gott om folk där redan. Många som jag vill snacka med, men det är bättre att avvakta. Man vet aldrig när väntandet kan ge utdelning. Istället väntar jag på ingensärskild. Men jag noterade att jag väntade. Tidigare ikväll satt jag och väntade på att min internetuppkoppling skulle återkomma efter att modemet tappat synk.

Det bästa är när man kan vänta på ett aktivt sätt. Låt mig exemplifiera: Säg att du har något spännande att göra, samtidigt vet du att när posten kommer så ligger där förmodligen något som kommer att göra dig glad, för diskussions skull kan vi säga att det är ett paket med något spännande som du beställt och betalt. Du har alltså saker att göra, men du väntar. Väntar på något bättre, något spännande. Ibland när man väntar aktivt så kommer man in i zonen och gör det man gör medan man väntar på ett oväntat bra sätt, hur man nu mäter det är irrelevant – säg till exempel tid eller kvalitet. Men ibland, säg en gång av fem, så kommer man helt av sig och liksom rymdar ut. Man fortsätter att göra det man gjorde, men glömmer helt bort det. Hänger ni med?

Varför all väntan? Är väntan kopplad till längtan? Är inte längtan större än själva målet med längtan? Kan tyckas vara högtravande frågor. Men jag skall ge mig den på att svara på dem. Stay tuned, peace!