Like this:

eller: sluta vara så jävla emo

I tider som dessa är det lätt att gräva ner sig och tycka att det är skönt att tycka lite synd om sig själv. I synnerhet om man är lite sjuk också. Då är det så galet mysigt att sitta hemma under sin filt med en kopp äckligt te med honung i och tänka att fan va illa allt är.

Man frågar ju sig snart var all denna smärta kommer ifrån? Jag tillhör den skara människor som lätt faller för frestelsen att tycka lite synd om mig själv, men eftersom jag har svårt att vara långsint så tar det inte så lång tid innan jag ger upp och försöker gilla läget och se det sjyssta i tillvaron istället.

Det finns en annan grupp som tar varje tillfälle till att se saker som kanske inte finns. En grupp som inte sällan drar sig för att ropa saker i stil med “Dä går allri” eller “Lägg av”. Amerikanarna kallar dem haters, vi kallar dem helt enkelt folk som stammar från gnällbältet. Man bör skilja på pessimister och haters. En pessimist har bara svårt för att se hur något skulle kunna lyckas, medan en hater på fullt allvar menar att ingenting går.

Vi skall inte fastna i dessa diskussioner för länge, det är lätt hänt. Jag tog istället en promenad i ett stilla snöfall här i öst, vilket ger chansen att bli lite lyrisk. Det var helt galet vackert ute. Det kändes som om hela staden stod stilla och väntade på att snön skulle lägga sig. Endast ett fåtal plogbilar kämpade mot det flera decimetertjocka lager snö som lagt sig tillrätta på marken. Mmm.. mycket vackert, som han på jul-TV skulle ha sagt.

Slutligen vill jag att vi kollar in denna video tillsammans. Det är en tokig Carola som pratar om sin egen subsubkultur av emo, nämligen självmedömkan, vad det nu är. Hon pratar också om en massa annat strunt. Bara att njuta!