Såja. Tjugosex har varit en prövningens tid för mig. Jag har fått utstå mycket dumheter. Eller kanske inte utstå, lika mycket som råkat ut för.

Det hela har resulterat i en liten spiral, en spiral som jag vill kalla emospiralen. Jag har med andra ord blivit mer och mer emofierad. Visserligen inte så långt att jag har börjat försöka köpa randiga strumpbyxor, färgat håret svart och skurit mig på olika ”balla” ställen. Men ändå. Det har resulterat i en lite mer gnällig persona än jag har velat. Framförallt har jag framställt denna fasad för en utvald grupp människor. Eller har jag kanske snarare rivit en fasad inför dessa människor?

Ofta handlar det om att vara ärlig. Jag har på senare tid blivit mindre hämmad i mitt sätt att uttrycka mig. Jag tycker helt enkelt att det är fair att vara ärlig mot någon när de ställer en rak fråga. I min strävan efter att vara rättskaffens (som för övrigt finns med på min topp-tio-lista över ord som är roliga) har jag ofta hamnat i situationer där jag känner mig gnälligare än jag behöver vara och på grund av detta har jag ofta skyrt frågor som pesten. Eftersom jag helt enkelt känner mig tvingad att vara ärlig och berätta vad jag tycker på riktigt, och inte sockra sanningen. Pust! En situation som är lite jobbig.

Lösningen då? Antingen så ljuger man. Påstår att det är bättre än vad det är. Eller, så försöker man se lite mer positivt på vissa saker.

Jag väljer lösningsförslag två. År tjugosju skall bli sjukt bra. På nått sätt. Det är bara att intala sig och gå in med en positiv attityd. Tror jag. Det har ju gått innan, nu gäller det att komma tillbaka!

Vi ses i verkligheten. Peace!

Längesen detta nu.

Jag har inte glömt bort Den Introverta Storheten. Det har bara inte funnits tid och material på ett tag. Men jag tänker ta tag i det. Men det kanske blir glest mellan inläggen. Om det verkar konstigt så so be it!

Laters!

Vem har sagt att allt är uppfunnet? Det är inte sant. För, om man kan lära sig så mycket på en dag som jag gjort idag så torde man kunna uppfinna massa fräna saker. Jag vet inte riktigt om min poäng går hem här. Men. I alla fall…  Nedan följer en komprimerad summering av saker jag lärt mig idag.

Sänk TVn!

eller: den jäveln som satte TVn så högt skall fan dö.

Jag har rätt många issues med olika saker. En sak som jag inte gillar är ett fenomen som uppkom i exakt samma sekund som den första idioten köpte ett väggmonteringskit till sin platt-tv.

eller: smaken är i detaljerna.

När man pratar om mat kan man verkligen prata ihjäl sig om smak, uppläggning, dukning, kryddning, dryck, och inte minst olika fina varianter av servettvikning. Men det man verkligen inte kan prata om är storleken på råvarorna.

Just därför skall jag idag berätta om mina preferenser när det gäller makaroner. För det första, jag var nyligen student. Nu är jag arbetslös. Lite samma sida av myntet kan man säga. Jag har med andra ord en ganska nära relation till makaronerna.

I förrgår köpte jag ett paket King’s Eagle. Identifierade dem som Ideal i butiken. Bra, tänkte jag. Det blir fin stuvning.

eller: se mig! älska mig! Eller?

Jag har aldrig varit the cool kid. Det har inte varit min lott. Jag har väl ganska mycket gjort min grej så länge jag kan minnas. Det har väl inte alltid varit bra för mig på ett populäritetsplan, men jag har alltid varit väldigt noga med att det jag kör känns som något jag vill göra. Ligga på golvet och rita när man är 18 är inte direkt något som ser bra ut på pappret!

På sista tiden har jag börjat trivas med att göra saker som kanske kan anses som coola. Eller i alla fall anser jag dem som rätt balla. Spänn fast säkerhetsbältet och följ med på en skrytsam resa in i min fritid:

eller: sluta vara så jävla emo

I tider som dessa är det lätt att gräva ner sig och tycka att det är skönt att tycka lite synd om sig själv. I synnerhet om man är lite sjuk också. Då är det så galet mysigt att sitta hemma under sin filt med en kopp äckligt te med honung i och tänka att fan va illa allt är.

Man frågar ju sig snart var all denna smärta kommer ifrån? Jag tillhör den skara människor som lätt faller för frestelsen att tycka lite synd om mig själv, men eftersom jag har svårt att vara långsint så tar det inte så lång tid innan jag ger upp och försöker gilla läget och se det sjyssta i tillvaron istället.

eller: vilka är de oskrivna regler man bör rätta sig efter då man förflyttar sig?

Jag tillhör den skara människor som har ganska svårt för att vara sävlig när jag är ute och promenerar eller när jag förflyttar mig med velociped. Hur jag beter mig när jag kör bil är en helt annan femma, där har jag yttersta respekt för hastighetsbegränsningarna och kör förmodligen på ett sätt som i rappet skulle ge mig etiketten kärring, de feministisktmoraliska aspekterna av det, så väl som min körstil kommer vi säkert att återkomma till.

Hursom, när jag promenerar är jag inte rädd för att ta i. Det skall gå lite undan. Det ställer ofta en del krav på mig som fotgängare, frågan är vad har jag för skyldigheter och rättigheter när jag traskar?

väntan på vadå?

Som utlovat kommer uppföljaren till föregående succépost: den eviga väntan.

Så, varför väntar man på något då? Svaret ligger ju i frågan. Man väntar på något för att det är något som är värt att vänta på. Man får ju fundera över hur man skall motivera sig till att vänta. Den första frågan är ganska tätt knuten till den andra.

Är väntan kopplad till längtan?

Jag kan bara gå till mig själv här egentligen, det är väl samma som för ovan. Egentligen är detta bara mina högst personliga åsikter i hela posten, i hela bloggen faktiskt. Svaret på frågan är ja, förmodligen. Låt oss återvända till vårt tidigare exempel med ett paket man väntar på posten (det är inte så att jag behöver hymla om att jag är en prylnörd, det är jag alltså). Vi väntar alltså på ett paket på posten som är betalat och klart. Man vet att firman man beställde från har skickat paketet så det är bara att avvakta tills det dyker upp vid dörren.

eller: när händer det som skulle ändra allt?

Idag kom jag på en sak: Jag väntar väldigt mycket. Om någon kom in och kisade från rymden på vad jag håller på med så tror jag att de skulle tro att min absoluta favoritsyssla är att vänta.

Jag är något av en expert på det, jag kan vänta på vad som helst tror jag. Just nu sitter jag och väntar på att någon skall komma online på chatten. Det finns gott om folk där redan. Många som jag vill snacka med, men det är bättre att avvakta. Man vet aldrig när väntandet kan ge utdelning. Istället väntar jag på ingensärskild. Men jag noterade att jag väntade. Tidigare ikväll satt jag och väntade på att min internetuppkoppling skulle återkomma efter att modemet tappat synk.

Det bästa är när man kan vänta på ett aktivt sätt. Låt mig exemplifiera: Säg att du har något spännande att göra, samtidigt vet du att när posten kommer så ligger där förmodligen något som kommer att göra dig glad, för diskussions skull kan vi säga att det är ett paket med något spännande som du beställt och betalt. Du har alltså saker att göra, men du väntar. Väntar på något bättre, något spännande. Ibland när man väntar aktivt så kommer man in i zonen och gör det man gör medan man väntar på ett oväntat bra sätt, hur man nu mäter det är irrelevant – säg till exempel tid eller kvalitet. Men ibland, säg en gång av fem, så kommer man helt av sig och liksom rymdar ut. Man fortsätter att göra det man gjorde, men glömmer helt bort det. Hänger ni med?

Varför all väntan? Är väntan kopplad till längtan? Är inte längtan större än själva målet med längtan? Kan tyckas vara högtravande frågor. Men jag skall ge mig den på att svara på dem. Stay tuned, peace!